Orättvisa liv
Igår var det en tuff dag.
Kändes som jag jobbade i motvind precis hela dagen. En trotsig treåring o två vilddjur som jobbade mot sin mamma.
När jag klätt på den ena klart o klär den andra så hinner den första klä av sig. När jag klär den första igen, hinner den andra klä av sig. Ja ni förstår, en sån dag då jag kände att jag aldrig kom någon vart.
Trött o slut på kvällen så jag trodde hjärnan skulle ramla samman.
Men så tänker jag på lilla Junis, som kämpat och kämpat och kämpat mot cancern. Cancern som greppade tag om hela henne och tillslut vann över henne. Som för många andra.
Junis föräldrar som får uppleva den värsta smärta en förälder kan känna. Först få se sitt älskade lilla barn så sjukt, och sen förlora det man älskar mest i hela världen!
Livet är så fruktansvärt orättvist att jag inte finner några ord.
När den tanken sköljer över en och man inser hur jäkla bra man har det mår man plötsligt dåligt över att man ens klagar över sitt läge.
Jag har tre fantastiskt fina barn som mår bra och är friska!
Jag har allt jag kan önska. Jag kan pussa på dom precis när jag vill och jag får umgås med dom precis alla dygnets 24 timmar ❤️
Det gäller att ta vara på tiden, njuta av det man har och förstå att livet är skörare än man kan tänka sig!
Fina lilla Junis. Kan inte sluta tänka på denna lilla människa! 😢
