Att ha ett mammahjärta som blöder
Sitter här i vårat kolsvarta vardagsrum med två värmeljus tända. Allt för att hitta lugnet och allt för att lindra min hemska huvudvärk.
Äntligen har E &E somnat.
Läggningarna med de små numera är hemska och har varit det i en veckas tid.
Det är alltid lika gruvensamt när eftermiddan går över till kväll och jag vet vad jag har att vänta.
3 timmars vaggning av en skrikande stretande bebis var tar på våra krafter.
Inte fasiken är det lätt att vara liten, ha ont i sin lilla lilla mun o vara snorig. Då vill man inget annat än ha mammas o pappas närhet och trygghet ❤️
Älskade små!!
Hoppas bissingarna bestämmer sig för att komma fram snart, smärtan försvinna o de börjar kunna slappna av.
Känslan, ångesten och smärtan som kommer, av att se min Alma så utelämnad och övergiven som hon faktiskt blir dessa kvällar, är hemsk!
Jag kan inte ens föreställa mig hur ensammen hon ska känna sig.
Ikväll hann vi inte ens borsta hennes tänder, läsa den där efterlängtade kvälls sagan och pussa godnatt, likt många andra kvällar. Hon somnade i sin ensamhet på soffan medans vi bar omkring på hennes skrikande småsyskon.
Jag blöder.
Jag vill inte känna mig såhär otillräcklig omän jag vet att det är oundvikligt.
Jag har ångest. Det gör ont inom mig.
Att behöva lägga sig o försöka sova med känslan av att man varit otillräcklig för Alma än en dag, den känslan är tung.
En klump i bröstet som hunnit lättna till morgondagen och kommer åter igen på kvällen.
