Mamma till Alma, Elly & Elton ❤️

Det var natten mellan söndag och måndag, jag kände på mig att något var annorlunda. Jag hade precis samma molvärk som jag vid det laget hade gått med i ett par veckors tid. Men någonstanns kände jag på mig att någonting var pågång, att allt plötsligt avvek från det normala.

Jag sprang på toa titt som tätt under hela natten, precis som jag brukade. Till skillnaden hörde att jag inte kissade, utan jag mådde illa, trodde jag var skitnödig, visste inte om jag var hungrig, mätt eller om jag bara ville kräkas.

Kände mig konstig och orolig i precis hela kroppen, men det var det enda, just då.

Jag lyckades trots detta sova väldigt bra mellan varven under natten. Tack och lov!!

På morgonen steg jag upp i vanlig ordning ovh vinkade av mina älsklingar som precis som vanligt åkte till dagis och jobb vid 06.30.

Kände vid den tiden att mensvärken var lite starkare, nämnde det för Jocke men tänkte inte så mycket mer på det.

Han ville såklart jag skulle höra av mig om jag kände att det var något annorlunda..

Precis då de lämnat infarten började jag plötsligt må väldigt illa. Trodde jag var hungrig och prövade med en frukt.

Försökte sedan krypa ner i sängen igen, som ju i vanliga fall var bland det bästa på morgon när de åkt iväg.

Men fy skrutt vad jag mådde pyton!

Kunde plötsligt varken ligga, sitta eller stå. Nu började jag känna värkar som kom stötvis!

Inte jätte starka, men dom kändes, och dom avvek från det normala...

Ringde Jocke på en gång och bad honom vända om!

Klockan var nu strax innan 07.00 och Jocke som var påväg till Byske vände och började köra hem!

Jag provade ta en varm dusch för att se om det skulle lugna sig något så jag åtminstonde kunde packa klart det sista som skulle med!

Men icket!! Värkarna ökade snabbt i både styrka och täthet, och nu var det så dags att börja andas igenom dom för att orka klä mig och packa med det sista under värkpauserna.

Här var jag nervös!!
Såg ingen Jocke på infarten och jag sprang omkring som en yr höna och försökte klocka värkar samtidigt som jag packade och klädde mig!

Kände igen den snabba ökningen av värkarna (precis som med Almas förlossning) och förstod direkt att även denna förlossning skulle bli en snabb en!

Värkarna kom nu med 3 minuters mellanrum och jag hörde hur Jocke sladdade in på infarten.

Startklar stod jag vid dörren.

Vi kastade in sakerna i bilen och jag masade in mig i framsätet!

 

Vi ringde in till förlossningen i bilen påväg in och förberedde dom på att vi var påväg och väntade tvillingar.

Värkarna blev bara starkare och starkare i bilen, värkpauserna blev allt kortare och det blev jobbigt att överhuvudtaget sitta upp i sätet!

 

Jag kände mig ovanligt lugn, koncentrerade mig på att orka andas igenom värkarna och hämta mer energi under pauserna.

Jocke kändes också ovanligt lugn, trots att han egentligen inte hade en aning om hur detta skulle eller kunde sluta.

Vid Norrfjärden började jag känna mig otrygg och stressad.

Jag visste inte om vi skulle hinna.... Trycket neråt var enormt nu och jag hade det jätte tungt!!

Till råga på allt hamnar vi bakom en polisbil och vågar såklart inte blåsa om dom!

Jag skriker åt Jocke att ringa 112 och beställa en ambulans!

Jag vågade inte chansa, och ingen av oss visste egentligen vad som gäller när man hamanr bakom en polis sådär i ett akut läge...

 

Han ringde 112, vi mötte upp ambulansen på vägen till Sunderbyn och jag forslades över till båren och vidare in i ambulansen.

Jocke körde själv in till Sunderbyn, och eftersom han fortfarande kändes så lugn så gjorde ju även jag det!

I ambulansen kände jag mig tryggare än någonsin! Jag blev otroligt bra bemött av två ambulansmän som förberedde alltihopa genom att sätta nål i armen, klocka mina värkar, klä av mig och göra klart allt utifrån om något skulle hända.

De försäkrade mig hela vägen in om att vi faktiskt skulle hinna, så jag skulle inte behöva föda i ambulansen.

Drog en lättnande suck när vi väl var framme och de sprang upp med mig liggandes på båren in till förlossningen.

 

Väl inne på ett rum lyfter de över mig från båren till sängen!

Ctg kurva görs och ultraljud görs för att kolla läget på bebisarna och precis då rusar Jocke in i rummet!

Nu kände jag att jag kunde slappna av! Ja inte pga värkarna utan bara för att jag visste att Jocke var med och vi hade hunnit in!! Vilken lycka! Nu var vi i trygga händer <3

 

Från början var det två barnmorskor inne i rummet som förklarade för oss precis hur en tvillingförlossning kan se ut, hur många som skulle medverka, varför och vad de skulle göra.

De började med att kolla läget om hur mycket öppen jag var i samma veva som jag kämpade igenom de hemska värkarna.

Precis som både jag och Jocke misstänkte, var jag fullt öppen, (exakt som med Almas förlossning).

Det fanns inget alternativ till smärtlindring längre förutom lustgasen som jag fick på en gång!

Och vilken skillnad!! Äntligen fick jag hjälp mitt uppe i mina hemska värkar!

Allt blev så mycket skönare och jag kunde sväva iväg på egna moln mellan varven :)

Nu rusar det in folk till höger och till vänster. Det var två läkare, två barnmorskor, två undersköterskor, och en barnmorskestudent.

 

Det tas hål på hinnorna och vattnet bara flödar!

Det sattes en skalpelektrod på tvilling nr 1.

När de kollar läget igen får de syn på en liten hand som sticker ut.

Plötsligt blev det stela blickar, de tittar på varandra och jag hör hur de hinner bli irriterade på varandra där framför mig.

De börjar prata om en eventuell tvillingkollision.

Jag hann inte tänka så mycket på det just precis då men visste ju med mig att det är livsfarligt och kan vara fara för båda bebisarnas liv om de skulle råkas tränga ner samtidigt i kanalen och kollidera.

Läkaren kollar snabbt igen med ultraljud och ser att det faktiskt är tvilling nr 1 som äger armen.

De gör några försök att trycka tillbaka armen, men lyckas inte riktigt...

Det var ännu ingen fara, men jag uppmanades att trycka på ordentligt vid första möjliga krystvärk så hon snabbt kunde komma ut.

 

Så kom krystvärkarna!

Jag fick en och jag fick två!

På den andra krystvärken kom hon! Våran vackra lilla flicka <3

Samtidigt som hon kom, höll läkarna fast tvilling nr 2 som plötsligt fick gott om plats, så han inte skulle lyckas tvär vända sig!

Som snabbast fick jag upp henne på mitt bröst! Underbara känsla! Men jag visste också då att ett barn var kvar!

 

Fokusen blev så stor på tvilling nr 2 som tillsynes låg alldeles för högt upp i magen!

Vi väntade här på att värkarna skulle sätta igång igen för att hjälpa tvilling nr 2 neråt och utåt.

Läkarna gick in ner ifrån och försökte bokstavligen slita ner honom så de skulle kunna ta honom med klocka. Med otaliga försök och även det utan resultat!

De kollade snabbt på varandra med stirriga blickar och sa:

-Ska vi måsta?

-Ja!

 

I det ögonblicket förstod jag vad som hände, samtidigt som jag var utpumpad, chockad och helt borta!

Här gick allt förbannad fort!

Barnmorskan tröck på en larmknapp som satt på väggen, det började tjuta i hela rummet, dörrarna slets upp och de sprang med mig över till operation.

När jag kom fram hann hon knappt förklara vad som hände! Dom stod där redo med en mask som jag skulle ta djupa andetag i!

Och sen var jag borta....

 

Några timmar senare vaknar jag så smått upp i en säng. Förstod varken vem jag var, vars jag var eller vad som hade hänt.

Hade en oförklarlig smärta i buken och en läkare på min höger sida som snabbt förklarade vad jag hade varit med om.

Han var snabb på att berätta att tvillingarna mådee jättebra och var med pappa Jocke på förlossningen i väntan på att jag skulle vakna.

Han berättade också att lilla killens hjärtljud hade sjunkt så lågt som ner till 50, och hade legat där en stund utan att stabilisera sig igen, vilket medförde att de snabbt var tvungen att plocka ut honom med ett urakut snitt så han inte skulle få syrebrist.

Han mådde dock väldigt bra när han kom ut och hade fina apkar poäng!!

 

Jag var så chockad! Jag låg bara och gapade, och hade samtidigt så jävla ont!

Jag kände mig överlycklig över att allt hade gått så bra, samtidigt som jag var så ledsen över att jag inte fick upp min lilla kille på bröstet, jag hade inte sett honom!

 

För att överhuvudtaget kunna andas sprutade dom i smärtstillande i mängder, och allt började kännas lindrigare!

Jag vågade knappt röra ett finger där jag låg!

 

Efter en stund ser jag någon jag känner komma in genom dörren till uppvaket där jag låg.

Det var världens stoltaste pappa! Och det var världens vackraste barn! Våra alldeles egna tvillingar!!

Jag fick upp dom på mitt bröst och låg bara och tittade!! Var detta möjligt? Var det våra barn?

 

Allt gick så snabbt! Alla var så duktiga! Jag kände mig så trygg!!

Vi var inne på förlossningen 08:45. Elly är född 09:28 och 16 minuter senare kom våran vackra pojke, Elton!

 

Jocke gjorde det så otroligt bra precis hela tiden! Han fick mig att hela tiden känna mig lugn genom att han själv var det, redan från början!

Han pyttsade i mig saft under förlossningen, sprang där mellan allt folk och peppade mig, stöttade mig, såg mig åka iväg till operation i ilfart utan att veta hur något skulle sluta.

Han tog hand om barnen under timmarna jag låg på uppvaket!

Han var otrolig!!! <3 <3 <3 Hade inte kunnat önska mig bättre!

 

Detta är en omtumlande dag som jag aldrig någonsin kommer att glömma!

Dagen då jag blev tvillingmamma, trebarnsmamma, födde och opererades!

Dagen då allt förändrades <3

 

Tänk vad våra barn haft brottom till världen!

Alla är födda i v 36 och har kommit ut på mindre än 1h.

Underbara små liv <3